Veronika Axelsson

Allt började i onsdags. Elise hade blivit lite förkyld, inget som verkade va konstigt. Var ju på brunch med ett tjejgäng, hon sov i princip hela tiden. Men märkte även att hon inte riktigt orkade äta som hon brukar. Åkte hem och hon låg i min famn resten av dagen.

Tyckte att hon kändes lite varm så jag tog tempen på henne, det visade då 39 graders feber. Sa direkt till M att vi måste åka in med henne. Påvägen till akuten så sa vi att det säkert beror på förkylningen och att det nog inte är någon fara.

Väl inne på akuten så undersökte dom Elise, tog blodprov och urinprov. Fick sitta och vänta i det där rummet länge innan vi fick svar. Sen kom dom in och sa att hon hade vita blodkroppar i urinen och blodprovet visade lite tecken på infektion. Fick svaret att antingen har hon urinvägsinfektion eller så beror det på förkylningen, men dom ville ha henne på observation över natten eftersom hon är så liten så vi fick ett rum på barnavdelningen. Det jobbiga var att min telefon dog pga batteribrist och M hade åkt hem med Céline. Så jag fick ringa till M från ett kök och där stod jag och grät i telefonen… kände mig så ensam, tyckte så synd om Elise och ovissheten om hur det egentligen var med henne. Allt var jobbigt.

Under natten ville dom ha ett nytt urinprov på henne så hon fick sova med en mugg innanför blöjan. Hon åt som vanligt under natten men kissade inte förräns på morgonen. Efter det skulle dom ta blodprov på henne, detta va det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. Dom stack henne ca 7-8 gånger i en halvtimma för att dom inte hittade något bra blodkärl. Hon grät, skrek, var så rädd och hade panik, kollade mig i ögonen och ville bara ha min tröst. Och jag kunde inte göra NÅGONTING, mitt hjärta gick i tusen bitar. Kan inte förklara hur hjälplös jag kände mig där och då, hon höll nästan på att svimma av. Det var HEMSKT.

Magnus och Céline kom och hälsade på oss, då kom även läkaren in till oss och sa att de vita blodkropparna var många fler än kvällen innan, vilket kunde tyda på njurbäckeniflammation. Oron i kroppen och klumpen i halsen. Då ville dom ta ultraljud på hennes njurar, det såg som tur va fint ut. Men odlingen skulle inte bli klar förräns idag så hon fick antibiotika utskrivet i förebyggande syfte, då det inte är bra för så små att få inflammationer. Vi fick sen åka hem på permission.

Och idag kom vi dit på återbesök. Hon har njurbäckeninflammation. Och de måste följa upp henne och en expert ska undersöka henne närmare så det inte är något framtida problem. Hon kommer att behöva äta antibiotika i 10 dagar. Här kommer oron och klumpen i halsen uppkrypande igen. Varför? Snälla varför kan hon inte bara få vara frisk. Det behöver inte betyda något, men det värsta scenariot är att hon kommer behöva opereras. På måndag ska en läkare ringa upp mig och göra upp en plan för henne.

Några av er kanske tänker ”jaha jag trodde det var något allvarligare…” men detta är tillräckligt jobbigt. Hon lider, och det är det sista man vill att ens barn ska göra. Hon är värd allt det bästa och jag älskar henne mer än livet. Det finns inget värre än att se sitt barn lida. Det känns bokstavligen som att mitt hjärta slitits ur mig pga dessa hemska dygn. Håll tummarna för vårat lilla hjärta snälla ni ♡

Älskade hjärtat på sjukhuset…

Igårkväll kom mina älskade föräldrar förbi med färdig mat och denna vackra hortensian. Vi behövde verkligen deras sällskap och tröst ♡